söndag 14 augusti 2011

Varför bry dig?

En ständig oro.
När man får sitt första barn: Man är lycklig och konstant orolig för att det ska hända den lille någonting. Ibland är man nästan på gränsen att vara för beskyddande. Man kan tycka att barnen både som små och när de växer upp lär av sina misstag. Spisplattan är varm, men bara därför är det inte hälsosamt att peta på den.
När man blir kär: Man vårdar sin partner som om det vore ens barn. Man har en dold rädsla att bli lämnad, bedragen och sårad. Men den sanna rädslan är samma som med barnet, att det ska hända sin livspartner någonting.
Barnsäkert: Haspar på skåpsluckor och lådor med vassa föremål i, trösklar, staket runt sängen och regelbundna kontroller hos barnmorskan gör att det känns tryggare och samvetet lättnar.
Vuxensäkert? Bara för att man är vuxen betyder det inte alltid att man klarar av allting själv. I teorin ska man kanske göra det redan när man fyllt arton, men vem säger att det funkar för all i praktiken?
Som förälder vill man skydda sina barn hela livet från farligheter, men inser att man måste lämna över till någon annan.
Att vara respektive kan man likna med ett föräldraskap. Oron kommer alltid att finnas för den man älskar oavsett ålder eller mognad.
Som vuxen vet man att det är farligt att röka
Som vuxen vet man att knivar är vassa
Som vuxen vet man att för stora mängder alkohol kan ställa till problem
Som förälder vet man att fel kompisar inte är bra för ens barn

Att vara kär: Oron för att sin partner inte kommer hem, träffat fel vänner, druckit för mycket, hamnar i knivslagsmål. Då hjälper det inte med en tröskel vid dörren.
Som partner kan man inte: Sätta lås på barskåpet, välja vänner, ge utegångsförbud eller gå på regelbunden kontroll hos läkare för skrumplever, lungcancer eller självförsvarskurser.
Som barn: Blir man ledsen när man hör att ens förälder varit orolig
Som vuxen: Blir man kränkt för att någon satt gränser, varit kontrollerande och lagt sig i ditt liv.
Undra varför: För att vi älskar dig!

lördag 2 juli 2011

Vilket liv...

Vaknade tillsammans med miljoner andra likadana tanter som mig själv.
Vad gör jag här? På ett stort ark sitter jag fast, och nu tillbaka in i nästa maskin.
Nyfödd.

Jag minns min första plånbok, den var sliten och i svart skinn. Det kändes hela tiden som jag skulle trilla ur, min hatt färdades lixom utanför huvudet på mig och byxorna jag hängde i luktade illa.

Det tog några dagar innan jag kom därifrån, en väldigt seg ägare som tillslut växlade in mig mot massa hårda runda farbröder.
Varför nu de skulle vara bättre vet jag inte.
Jag fick dela låda med en massa andra kärringar, och gud vilket pladder.
Alla ville berätta sina historier om automater de åkt ut och in igenom. Och vissa var turister, vad dom pladdrade om förstod jag aldrig heller.

En annan dag trodde jag att livet var ute.
Två barn stod och slet i varsitt håll av mig. Kladdig och skrynklig överlevde jag trots allt. Tycker det tillhör barnuppfostran att man inte sliter huvudet av gamla tanter.

Jag har firat kalas också:
Blev ihoprullad en lördag och upphängd i ett träd. Är det så man festar nu förtiden?
Vart tog det gamla hedliga kuvertet vägen.
Måste varit en ros, för stucken blev jag också.
Ett hål i koftan. Man tackar!

Den bästa tiden är sommaren.
Har tillbringat många dagar i fiolfodral på torg,
Det värsta är när folk slänger runda hårda gubbar i huvudet på mig, hamnar alltid underst men blir alltid urplockad först.
Vett och etikett iallafall.

Och hänsyn tack!
Man säger ju att alla individer är lika mycket värda:
Aldrig i livet, vissa är nollor.
Och vem kom på att tre nollor skulle vara bättre än en.
Det räcker väl, herregud!

Och varför ska jag bli räknad hela tiden?
Det står ju i pannan på mig.

Har varit inlåst ett tag nu, ligger i en rosa fet gris tillsammans med andra bittra valörer som väntar på att få komma ut.
Men sånt är livet, jag är inte ensam.

Trevlig helg och slösa inte bort mig

Vänliga hälsningar
Selma Lagerlöf

måndag 6 juni 2011

Ett liv, en kalori

Slog mig en funderare över kalorier.
Gå ner ett kilo i veckan med GI metoden
Gå ner två kilo i veckan med Atkins dieten
Tappa femton kilo på fyra månader.
Få platt mage till midsommar 3 enkla steg.......

Tänk vad mycket tidningar som sålts med just dessa rubriker.
Före och efterbilder som är photoshoppade.
Herregud, tror vi tittar mer på kvinnan i tidningen med förstora byxor än på oss själva i spegeln.
Fixering vid storlekar tar över, samtidigt som de bara blir mindre.

Och vad mycket pengar det ligger i det!
Storlek Small blev XSmall och Large blev Medum, sakta men säkert.
Extrapris på gymkort
Löpsedeln till tidningen i form säljer som smör
Drick naturdiett smothie och rasa fyra kilo i veckan.
Äppelcidervinäger och stora mängder koffein.

Du måste vara bra i matte också.
En portion chips motsvarar 135kcal. Men vad är en portion? 25 g enligt vissa, för andra är det en påse.
Om en pizza motsvarar kalorier för en och en halv dag, hur många bitar kan jag äta till middag för att få äta frukost också?

Det motsvarar matte för kanske en femteklassare?
Och det har precis tv bevisat, att vi inte är smartare än en femteklassare.

Ofta när det handlar om kaloriintag så mäts det på en person vid vila.
Vi glömmer den promenaden vi tog till affären för att handla in bantningskuren.
Det kan resultera i brutal hunger, inte konstigt att den där drycken man skulle vara mätt på en hel dag inte fungerar.

Reklamera på direkten...
Nu får man dessutom pengarna tillbaka om man inte är nöjd.

En är fler

Hur hjälper man en människa som lägger krokben för alla i sin omgivning.

Någon som rasar ett flerfamiljshus, men glömmer att det är ens eget hus och familj som blir utan tak över huvudet.

Någon som kör rattfull in i en ambulans, som både tar livet av sig själv och till den som ambulansen är påväg till.
Den rattfulle är en person, men hur många blir egentligen inblandade och drabbade, vad det värt det?

Någon som ignorerar plikt och arbete, kanske en lärare för en klass i lågstadiet. Läraren fick sovmorgon och en varning från skolstyrelsen. Vad händer med barnen och deras föräldrar? Va det värt det?

Någon som leker med säkerheten. Den personen hinner ut genom dörren vid brand, men vad händer med resten av människorna i bygnaden? Va det värt det?

Någon har blivit lämnad, är ledsen, besviken och sårad. Gör allt för att förstöra den andres liv. Men vem blir drabbad när man fortfarande delar något, den gemensames. Är det värt det?

Det kommer alltid finnas hinder på vägen som gör att man känner för saker man aldrig skulle göra.
Om man ändå vill lägga krokben för andra, i slutet är det du själv som faller. Det är så många fler är du tror som blir lidande än de som du egentligen vill göra illa, innan det kommer tillbaka till dig själv.

Är det värt det?

torsdag 5 maj 2011

Ombytta roller

Människan är fantastisk.
Har uppfunnit nästan allt på denna jord, bortsett från djur och natur förstås.

Det vi skapar i teknikens värld ska fungera ungefär som oss.

Tv- spel är basserat på krig, en gubbe i hängslen som äter svamp och djuren går i kläder och talar.
Dinosaurier, istider, rally, bygga städer m.m.
Och nästan allt är basserat utifrån värkligheten, fast lite mer överdriven och dramatiskt.

Iphone, iphad, internet och allt det där, det ska fungera som vi.
Skriva, prata, läsa, söka och spela.

Jag skulle vilja vända på det, tänk om vi skulle fungera som tekniken vi skapat.
Förvisso svarar jag oftast när du pratar med mig, skriver ner det du säger, letar efter info om jag behöver, spelar gärna spel med dig också om du vill.

Men resten då....

Det finns ingen som kan säga bredvid mig att jag inte kan ta ditt samtal just nu (tut tut samtal väntar)

- Tyvärr, jag kan inte ta emot fler medelanden från dig, måste radera inkorgen först.

- Jag känner mig inte på topp, måste ladda batterierna. Istället för att säga det, kan jag väl lysa lite rött och pipa var tredje minut, så folk fattar.

- Hinner inte prata just nu. Skicka det du vill säga till min hjärna så lyssnar jag på det senare.

- Föstår du mig bättre nu? Jag står på andra sidan rummet, inga radiovågor här.

- Herregud, du tappade mig i toaletten. Tror du jag blir glad för att du torkar mig med hårfönen eller?

Det kom ut en ny variant i finare kläder och kanske lite smartare. Och du säljer mig billigt på internet. Vem tror du att du är? Klart jag går in i väggen så fort min nya ägare tar i mig. Äckligt!


Jag heter Motorola och är 7 år.
Tillskillnad från mina äldre syskon kan jag sjunga, kolla mms, spela upp film och ta kort på roliga saker.
Mina kläder som är av guld glänste i början, men jag börjar bli gammal nu. Orkar inte hålla batterierna på topp så länge om kvällarna längre.
Min ägare heter Zandra. Hon har bytt ut mig flera gånger mot andra snyggingar, men har alltid tagit mig tillbaka.
Även om jag känner mig utnyttjad så är jag glad. Får njuta av livet i hennes öra, och hon måste tycka om mig för jag är ganska värdelös i dagens samhälle.
Tänk att jag tappade mina byxor i kungsträdgården 2007 och min ägare special beställde ett par nya i samma märke Dolce & Gabbana, från USA.

Jag drömmer mardrömmar varje natt om att min GSM hjärna ska byta huvud.

Bara för att man blir gammal behöver man inte bytas ut.

Så länge jag fungerar.

Hjärnsläpp

Hur mycket kan en människa egentligen lära sig?
Att vissa har större hjärnor än andra har man ju förstått. Och att lillhjärnan är mer effektiv än storhjärnan ibland samt höger eller vänster är inte heller så konstigt.
Inlärning kan vara lätt och väldigt svårt och konst och handlingskraft har också med våra hjärnor att göra.

Vad man är bra på helt enkelt.

Man kan nog träna sig duktig till mycket. Men tror att man föds med sina talanger, samt att arvsanlag har stor betydelse.

Kommer det in en två meter lång kille till en bar, som nästan slår huvudet i taket. Tror vi direkt, att detta är en basketspelare.
Men bara för att han är lång, måste han tycka basket är kul?
Han kan lika gärna vara en byggjobbare eller fotograf för giraffer.

Men hur mycket information kan nu en hjärna plocka in, tills den sviker och glömmer det första vi kom ihåg?
Även om man tränar och tränar för att bli duktig eller komma ihåg nåt, när säger hjärnan ifrån?

Är det det som avgör vad vi arbetar med? Och hur ska vi veta, man får inte chansen att prova allt.

Säg att världens snabbaste löpare tävlar i OS. Och så kommer en hobbyjoggare utanför ringen och springer om honom/ henne. Inte säkert att just denna joggare tycker det är kul att springa, kanske bara tappa ett kilo i vikt. Måste vara tråkigt för världens snabbaste att veta att det finns någon som är bättre. Och vågar han skvallra?

Att lilla Josefine på dagis (förlåt förskola) ritar en snyggare tavla en picasso.
Men hon vill bli polis när hon blir stor, inte konstnär. Och tavlan vill inte mamma sälja.

Och tänk om jag, som sitter här och skriver skulle vara en klockren kapten på silja line.
Det får jag nog aldrig reda på.

Det unika är att inte ens Albert Alexander Einstein visste att att han kunde så mycket från första början.

Vem vet vad du kan?!

söndag 1 maj 2011

Dagen efter

Valborg:
Vi samlar ihop en liten död skog som vi sedan bränner upp, super oss redlösa och hamnar på löpsedeln dagen efter.

Julafton:
Hela årets matrester hamnar på ett stort bord med en död gris i mitten som äter äpple. Vi njuter av inlagd  fisk och spetsar glöggen med t.e.x saffran. .

Midsommar:
Björkarna som nyligen har slagit ut hugger vi ner och gör ett nytt träd av. Vi hoppar runt som grodor och blir berusade. Inte där heller glömma sillen.

Påsk:
Vi inför julbordet igen, men byter ut etiketterna på musten. Hönsen som vi först snor äggen av slaktar vi och målar fjädrarna av och säljer dyrt.


Om man räknar  dagen efter dessa högtider, dag före röd dag, semster, samt fredag och lördag på ett år.

Det är många bakfyllor och ångestrelaterade dagar åt Svenska folket.

SKÅL!

måndag 4 april 2011

Bloggar och mig själv

Links From Underground av Justin Hall från 1994, anses vara den första personligt skrivna bloggen.

Det blir allt mer och mer vanligt. I mars 2007 skapades omkring 120 000 bloggar dagligen i världen. Två år senare i April 2009 beräknas ca 190 000 bloggar startas varje dag.

Så vad finns det för typ av bloggar, eller öppna dagböcker som det även kallas för?
Fotobloggar, videobloggar, politiskabloggar, dagboksbloggar, företagsbloggar, marknadsföringsbloggar, affärsbloggar etcetera.

Mycket vanligt är sjävbiografiska webbdagböcker. Man lägger ut sin liv som en öppen bok, så hela världen kan läsa om just dig.

Jag minns dagboken med hänglås. Då det var en synd om någon annan läste i den.


Känner mig ganska efter i just bloggvärlden. Fick höra för några år sedan om en blond tjej som skrev dagbok och hade egen webbadress så andra kunde följa hennes dagar.
Jag blev nyfiken och började kika runt lite på nätet, fanns hur mycket som helst.
Till och med mina släktingar kunde jag hitta, och visste precis vad de hade gjort senaste året. Vilka kläder de köpt, vilken sorts kaffe de beställt på fiket förra veckan, deras barn som åldras, förlovningar m.m. m.m.
När blev privatlivet så offentligt?

Om jag skulle slå ihop några rader om mig nu:
Igår var jag seg efter en 40-års skiva. Låg på soffan hela dagen, åt nudlar med biffsmak(bild på förpackningen), hade en svart kofta på mig, köpt på kappahl -09 (bild), tittade på Cast Away, mycket bra film (bild) o.s.v. jo, får inte glömma bilden mopedsadeln jag googlade fram till pappa också (bild).

Inte ens i en dagbok med lås, vill jag skriva ner detta. Skulle jag då som äldre människa rota igenom kartongerna på vinden och se tillbaka på söndagen den 3/4 -11?
Njae inte värst, inte heller berätta det för hela världen. Upps gjorde precis det :-)
Men det är jag. Tycker många av er där ute gör fantastiska jobb som lägger ut bilder och berättar om er själva, nära och kära. Ta vara på era kunskaper.

Vad gör jag då?
Känner att intresset att dela med mig av mig vardag är både litet och stort.
Jag tycker en vardag kan vara så mycket mer än bara inredning och mode.
Då startade jag denna sida, den så kallade bloggnytt.
Det jag vill förmedla är budskap, olika tankar och funderingar på livet. Jag vet att många som läser och inte läser mina rader kan känna igen sig i det jag skriver.
Även om det jag ibland skriver om är självbiografi, så är det ändå öppet för alla. Samtidigt som jag driver med verkligheten en smula.
Jag fösöker förklara min ord på ett lätt spåk. Jag är varken VD eller Stadsminister och behöver använda ord ingen begriper. Och vem stavar inte fel ibland?

Det jag vill förmedla denna gång:
Är att jag med min rader vill berätta mer än vad jag åt till frukost.
Lax till lunch :-)


Kram på er














måndag 28 mars 2011

Att vänta...

Att vänta.
Kan inte riktigt jämföra det med att längta och se fram emot.
Tycker vi ibland väntar på saker alldeles för länge och i onödan. Varför skulle saker och ting bli bättre bara för att vi skjuter på det, blir det roligare då?
Ekonomi och årstider kan vi inte alltid styra över, men vardagliga ting kan vi göra något åt.
Tror jag kan ha lagt upp ett liknande inlägg. Men känner att jag vill ta upp det igen.
Vad bra det vore om man kunde spara tiden man inte behöver och fick lägga den på något annat.
De tio minuter extra vi lägger på att vänta på bussen. Kunde man spara de och lägga på fikarasten istället skulle de säkert göra större nytta.
Att köa. Finns det något tråkigare? 45min på arbetsförmedlingen innan du träffar den sura tanten som hatar sitt jobb, tänk om hon kunde ge arbetet till dig istället. Eller åtminstone ge lite återbäring på tiden du väntar på din tur varje måndag.
Finns det någon lag i Sverige som säger att alkohol är bättre att förtära på fredag/ lördag än en måndag? Alla människor jobbar inte 07-16  måndag- fredag.
Och varför då behöva vänta fem dagar extra när du kanske inte alls är sugen då.
Lördagsgodis: Tydligen ska man både spela Harry Boy och äta snacks på lördagar. Varför då? Favorit tv-programmet du vill äta godis till kanske visas på en tisdag.
När vi är hungriga: Inte väntar vi väl med att äta då? Till bjudningen nästa vecka när det är gratis t.ex.
Trötthet: Inte väntar du med att sova? Tills månadsskiftet när kalendern är mindre full kanske.
Man är kär: - Jag tycker om dig, men är inte redo för ett förhållande just nu.
Äh oki?, Vad väntar du på människa?
Ett tillfälle att sluta röka: Varför skulle nyårsafton vara bättre än idag?

Bättre tider vet jag att många går och väntar på.
 Men ändå hör man: 
    -   Det var bättre förr.

                                                                    Vänta inte för länge, livet är för kort.

måndag 21 mars 2011

Pizza

Pizza

Satt och funderade på arbeten som är mer eller mindre svåra att utföra.
Självklart är advokater och kirurger mycket välutbildade och skickliga, men i övrigt.
Det är inte ofta man kommer till en pizzeria där bagaren heter Peter Andersson.
Att människor runt om i landet kommer till Sverige och börjar arbeta som städare, diskare eller taxiförare kan man kanske förstå. Det krävs inte år av utbildning för att utföra dessa sysslor. Skulle kanske vara för mig då, med mitt lokalsinne skulle jag få sparken redan innan jag blev anställd på ett taxibolag.
Men tillbaka till pizzerian då.
Hur i all sin dar lyckas de hålla koll på allt?
Bara degen, man kan nästan kalla den vacker. Slät som en bebisrumpa och så lätt att jonglera med. Blir så fascinerad varje gång jag ser på, och inför publik dessutom. Ingen schenskräck där inte.
Har provat på att göra pizzadeg några gånger och det liknar mest en blek havregrynsgröt. En grynig klet som fastnar mellan fingrarna.

Och hur håller de reda på alla pizza sorter?

En telefon beställning kan låta ungefär så här:
- Hej jag skulle vilja ha en chow-chow fast utan champinjoner, räkor och lök och istället med banan, ananas och lite extra ruccola.

Men vänta nu: Chow-chow utan dessa fösta ingredienser blir en vesuvio och med banan och ananas blir det en tutti-frutti med extra ruccola.
Den första pizzan kostar 75kr, den andra 60 och den tredje 65, och extra tillbehör kostar 13 kr.

Samtidigt som bagaren måste memorera detta samtal, ska han jonglera deg inför publik, hålla koll på ugnen och räkna ut summan på pizzan han nyss tog emot i telefon.

Detta tycker jag är en hög svårhetsgrad på yrke.
Hur ofta får man ett samtal tillbaka? Betänketiden är inte direkt lång, pizzan ska vara i påse om 15 min, en kvart.

- Hej det var från pizzeria Bella Roma igen, kan du säga din beställning en gång till, jag glömde bort.

Har aldrig hänt mig iallafall.




Det är inte bara för att jag tycker pizza är gott som jag skriver detta. Jag hyllar ni som tillagar den också.



                                                                                                               cio cio

söndag 20 mars 2011

Den dagen (på svenska)

Den dagen.


Med mina tår i sanden,
satt jag ensam denna junidag på stranden.
Kände törsten efter svalkande  lemonad.
Mitt hår virvlade, fåglarna sjöng
Jag tog en promenad.

Den dagen var inte som alla andra, jag träffade en man, våra blickar möttes, jag blev sann.
Gräset blev grönare, allt fick ett liv
Natten blev till gryning. Kvinna och man.
Jag kände dig  innan  vi tog ett stort kliv.

Du log och dina ögon tindrade
Efter den dagen var vi en
Och ingenting i världen kunde hindra den.
En tid varje kväll var du bara min.
det var härligt och gjorde ont, 
ett annat liv var ett lim.
Du satt fast och jag lika så
 Vår kärlek är starkare nu än då
Inga lögner, inga svek.
Livet kan vara både allvar och lek.
Älskar du mig innerligt,
så säg.


Den dagen var inte som alla andra, jag träffade en man, våra blickar möttes, jag blev sann.
Gräset blev grönare, allt fick ett liv
Natten blev till gryning. Kvinna och man.
Jag kände dig  innan vi tog ett stort kliv.


Månader har passerat och vi är där igen.
Men tillsammans, och utan andra kvinnor och män.
Att älska är vackert och inte alltid så lätt,
Hur vet man vad som är fel och rätt.
Att få säga god morgon och godnatt
Är för mig den allra dyrbaraste skatt.


Den dagen .....

En sång

The day was not like any other



With my toes in the sand, hear the boats that passed, I sat alone this June day at the beach. Did thirst for refreshing lemonade. The birds sang beautiful tones, my hair swirled in the wind. I took a walk, it was rich.

The day was not like any other. I met a man, our eyes met, I came true. After a long night, it was dawn. Life began to walk to you. The grass was greener, the sun felt warmer and everything got a life.
 
I knew you before.
We took a big step, in between a vicious knife.

You smiled and your eyes twinkled. After that day we were one. And nothing in the world could prevent. One time every night was just me, then gone. It was both wonderful and hurt, that there was also a new life which could resemble an glue.. You sat down and I also. The result of our love is better now than before.
No lies, no deceit. I want more. It´s true
Life can be both serious and fun. Do you love me dearly, say. Do not run

The day was not like any other. I met a man, our eyes met, I was happy. After a long night, it was dawn. Life began to wander. The grass was greener, the sun felt warmer and everything got a life.
 
I knew you before.
We took a big step, in between a vicious knife.

Months have passed and we are there again. But together, and no other women and men. To love is beautiful and not always easy, How do you know what is wrong and right. To wake with you by my side and say good night Is for me the most precious treasure.

The day was not like any other. I met a man, our eyes met, I was happy. After a long night, it was dawn. Life began to wander. The grass was greener, the sun felt warmer and everything got a life.
 
I knew you before.
We took a big step, in between a vicious knife.

                                                                                                                                           The End

En sång

The day was not like any other



With my toes in the sand, hear the boats that passed, I sat alone this June day at the beach. Did thirst for refreshing lemonade. The birds sang beautiful tones, my hair swirled in the wind. I took a walk, it was rich.
The day was not like any other. I met a man, our eyes met, I came true. After a long night, it was dawn.
Life began to walk to you. The grass was greener, the sun felt warmer and everything got a life.
 
I knew you before.
We took a big step, in between a vicious knife.
You smiled and your eyes twinkled. After that day we were one. And nothing in the world could prevent. One time every night was just me, then gone. It was both wonderful and hurt, that there was also a new life which could resemble an glue.. You sat down and I also. The result of our love is better now than before.
No lies, no deceit. I want more. It´s true
Life can be both serious and fun. Do you love me dearly, say. Do not run
The day was not like any other. I met a man, our eyes met, I was happy. After a long night, it was dawn.
Life began to wander. The grass was greener, the sun felt warmer and everything got a life.
 
I knew you before.
We took a big step, in between a vicious knife.
Months have passed and we are there again. But together, and no other women and men. To love is beautiful and not always easy, How do you know what is wrong and right. To wake with you by my side and say good night Is for me the most precious treasure.
The day was not like any other. I met a man, our eyes met, I was happy. After a long night, it was dawn.
Life began to wander. The grass was greener, the sun felt warmer and everything got a life.
 
I knew you before.
We took a big step, in between a vicious knife.

                                                                                                                The End.

lördag 19 mars 2011

Astrid Lindgren

Astrid Anna Emilia Lindgren. (1907-2002)

En sagotant vi alltid kommer att minnas.
Hennes böcker har översatts till 88 språk och sålts i 145 miljoner exemplar.

Helt fantastiskt, vilken kvinna!

Min första idol, näst efter min pappa va och är Pippi Långstrump.
Inte för hennes uppnosiga beteende eller röda flätor utan för att hon lever upp till barndomen. Samtidigt är hon, tycker jag en väldigt stark karaktär. Hur lätt är det som 9 årig flicka att ta hand om sig själv. Hennes pappa är till sjöss och mamman är i himlen. Trots detta är hon glad, busig och vill alla väl. Hon förmedlar också enligt mig, att mycket guldpengar inte gör människan lyckligare.

En annan favorit är Ronja Rövardotter.
Glömmer aldrig när jag fick ärva en gammal brun tröja, som nästan till pricken om jag fäste ett bälte i midjan liknade Ronjas dräkt.
På min familjs landställe sprang jag runt i skogen och hittade mina egna berg och helveteskap. Bror min fick va Birk, men han satt mest i sandlådan.

Kommer också ihåg att jag undrade över: hur sjutton så många familjer i böckerna hade råd med hemhjälp.
Te:x Emil i lönnerberga och Madicken. 
Men även i många andra sagor, tycks de ha väldigt gott ställt. 
 I hur många hem hade man både dräng, piga, krösamaja, Linus- Ida och  en barnflicka Alva förr?

De fattiga fick naturligtvis också vara med. Familjen Nilsson, LusMia och hennes syster samt fattigjonen.

Och det är inte små hus de bor i.
Lotta, tjorven, Emil, pippi och Madicken. Ronjas familj hade en borg.

Det var nog först Lillebror Svante man läste om som bodde i lägenhet.
Karlsson på takets hus förstås va ju inte så fruktansvärt stort, men han hade istället ett helt hyreshus under.

Det har hänt lite i storstaden sen dess.
Att bo i tjorvens hus nu i stockholms skärgård skulle kosta multum.
Och 4 rok i innerstaden skulle inte heller vara gratis.
Tror inte priset på storleken av Emils hus i Lönnerberga heller är så billigt.


Tiderna förändras, men det glädjer mig att sagorna finns kvar.
Vad ska man skriva om om ytterligare hundra år, om det ska utspelas i dåtid?
Hur lever vi idag till skillnad från förr?

Fattigjonen fick ett härberge och barnen fick en dator.

Mycket går att ersätta, men inte Astrid Lindgrens böcker.

Tack för det.

fredag 18 mars 2011

Att stanna / Att fastna

Ibland när våra drömmar går i uppfyllelse, vill man bara stanna tiden och aldrig återvända till det förflutna.

Alla har vi olika intressen, och gör saker som vi upplever är roligt.
Många gånger har man känt, att detta är så otroligt underbart att jag vill inte lämna detta.
Alla kan säkert känna igen sig från skoltiden. När man på lektionen blev full i skratt och kunde inte sluta. Läraren blev arg och man fick lämna klassrummet.
Att glädje kan vara så förbjudet att man blir utkörd.
Va det bra eller dåligt?

Min tanke är om man skulle fastna i glädjen.
Låter kanske helt vansinnigt,  och vad skulle det vara för problem?

Men om det ändå skulle bli ett problem:

Det du tycker bäst om och det du upplever som lycka blir till ett måste/ en drog.

Ett beroende:
Detta kan vara en rad av olika saker, som kan bli till begär.

* Spel- Och detta behöver inte alltid handla om pengar till en början. Det kan hanla om att komma till en högre nivå eller få en bättre status. Fast allting egentligen är på låtsas. Utom i din värld.

* Social förmåga- Att alltid behöva känna sig delaktig i saker och att man måste träffa vissa människor, fast man vet inte varför. Man kan missa nåt som sägs eller görs, men det inte hänt nåt speciellt på flera år.

* Alkohol och droger- Något som kanske upplevdes var trevligt till middagen och på fest, blev till en ovana som ledde till familjeproblem och ekonomitrassel.

* Utseende- Alla vill vi se bra ut, men även detta kan bli en överdrift som leder till en extrem fixering vi inte kan bli av med.

* Att ha roligt- Man kan inte ha roligt hela tiden, även om det låter spännande. Tillslut vet man inte vad som är roligt och inte. Och känner ett starkt sug efter underhållning och inte kan slappna av. Rastlöshet.



Vet inte varför detta kom upp.
Bara att lära sig, att det kan vara nyttigt att ha tråkigt ibland för att  kunna uppskatta det som är kul.

Stockholm symptom

Från småstad till storstadsliv.

Det är en resa kan jag konstatera. Och glöm inte fördomarna ni får av er tidigare dialekt.
Folk menar på att man fortfarande är sig själv och lever samma liv, fast någon annanstans.
Tycker det är strongt i såfall.

Själv reste jag 16 mil, och redan de första månaderna kände jag en viss förändring i mitt beteende.

* Att bjuda hem vänner på fika blev istället take away latte från seven eleven/ pressbyrån, varför kan jag inte svara på, tycker både att kaffe med bjölk smakar illa och att priserna på kaffe är alldeles för högt. Ica är  betydligt billigare, men smakar detsamma. En av anledningrana var kanske att jag inte hade så många vänner att bjuda hem.

* Att spara tid blev väldigt viktigt. Från att stå och vänta på bussen tjugo minuter innan den ska gå till att tokspringa till en tunnelbana som går var tredje minut. Resultatet blir självklart att man kommer fram lite snabbare, fast man egentligen inte har bråttom. Man blir vansinnig om t- banan skulle vara lite för tidig så den går framför näsan, men är lyckligt lottad på vintern i busskuren. Passar all trafik sin tid så får man sova lite längre på morgonen, men måste ha en klockren ursäkt om den blir tre minuter sen. Där av stressen och de dumma ursäkterna på jobbet. Mer accepterat i småstäder.

* Taxiresor blir vanligare, fast det går bussar/tåg dygnet runt.
Varför?
Jo: Mitt minne av taxi i Norrköping är vagt. Kanske nyårsafton om man fick tag på någon och hade råd, annars existerade det inte. Man fick helt enkelt stå ut med att åka hem med 22:00 bussen, fast festen knappt börjat. Gå hem som ensam tjej mitt i natten genom stan känns inte heller helt säkert.
I storstan sitter man gärna inte på centralen själv mitt i natten och väntar på nattbussen. Taxipengar ser man till att ha när man går ut. Fördel: man kan stanna tills festen är slut och är lite tryggare. Nackdel: Blir lite för ofta ibland. T-banan går minst lika fort i mycket trafik.

* Internetdejting är vardagsmat i Stockholm. Kanske för att staden är något större och man blir mer anonym. Att gå på blinddejter i småstäder känns helt onödigt, ofta har du redan sett personen tidigare. Kanske rent av din granne, eller din kompis ex.

* Märkes kläder/ väskor får en annan betydelse.
I småstäder  tar det längre tid för lyxföretagen att sträcka sig, de syns inte där. De finns inte.
Personer med såna dyra kläder och väskor finns bara i tidningar och på tv. Och skulle man av någon anledning, kanske rik pojkvän få en så dyr väska, förstår man inte värdet av den ändå, allt dyrt är inte snyggt.
På gator kring stureplan finns allt man kan drömma om, och på hötorget finns billiga kopior av samma sak. Köpte min första Louis Vuiton kopia redan efter två veckor i stockholm. Hade jag fått den gratis någon månad tidigare, hade den åkt i soporna. Och nu är garderoben full av tusenlappar.


Kan efter fem år i stockholm erkänna att jag inte dricker latte på gatorna längre
Jag handlar oftare på myrorna än inne i stan
Nätdejting, fruktansvärt tråkig syssla. Träffa människor är roligare.
Går nattbussen, så tar jag den, taxi endast i nödfall eller om vi är många.
Jag springer inte till tåget, jag cyklar.


Så till er som är sugna på att byta stad till nåt större:
Ni kommer byta liv också.

Lycka till!

söndag 13 mars 2011

Mitt i mellan

Det är mycket som är basserat på tre här i världen.
Knatte, Fnatte och Tjatte, guldlock och de tre björnarna, de tre vise männen, mamma, pappa, barn m.m. m.m.
Man brukar ju säga att lagom är bäst. Och lagom för många är någonstans mitt i mellan.
Att vara rik är inte så vanligt, att vara fattig är inget man strävar efter. Då kan nog medelsvensson passa in. Inte för bra, men inte katastrof. I sport då, vill man vara lagom bra då? knappast! Då vill man vara bäst, att stå tvåa på prispallen duger inte.
Är man chef får man bestämma, men inte allt, för det gör chefen över. Då är man mitt i mellan. Får ta svåra beslut, men kan lämna över om det bli tungt, kanske kan vara lagom.
Du är mitt i mellan dina föräldrar, men då är du bäst, och kommer alltid vara det. Strävan efter att göra ditt kött och blod stolta och lyckliga. Och de jobbar på att göra dig lycklig och få ett bra liv.
Ett liv som älskarinna/ älskare, då kan man säkert känna sig som nummer ett, fast man egentligen är nummer tre och hamnar i kläm mitt i mellan olycklig familj och lycklig kärlek.
Oftast är det bara ettan, tvåan och trean som syns i resultat, de andra är borta, fast de kämpat minst lika hårt, men de va inte lika bra.
Hjälper man någon och behöver ta en tjänst av en annan, så är det du som får problem om tjänsten inte duger, fast du egentligen inte har nåt med saken att göra, du använde bara din vänlighet.
Snövit har sju dvärgar. Hur hade sagan blivit utan alla individer, lite kortare kanske och inte lika rolig. Känns lite ibland som om livet är en tävling, men målen sätter alla på olika nivåer och ribban på olika höjd.
Mycket som händer i världen och vilken plats man hamnar på, tror jag har en anledning. samtidigt som jag vet att i vissa fall kan man inte påverka sina resultat.
Men att lagom ska vara bäst i allt, och att mitt i mellan alltid är behaglig, tycker jag är idioti.
Att vara klämcheck är nog mycket trevligare är att sitta i kläm.


Tavlan är inte alltid snyggast mitt i rummet.
Gräset inte alltid grönare på andra sidan 

                                                            Men ibland kan det nog va så......

onsdag 9 mars 2011

Tacksamhet

Pengar är inte allt, men mycket. Och förenklar till stor del för oss i vardagen.
Förr bytte man kor och getter, sten, gärn, brons och guld hade också ett värde. Fast på ett helt annat sätt än idag.
Men om man ser på 2011, vad som har betydelse nu. Vad är det egentligen? Självklart är det individuellt från person till person, men iallafall.
Är ensamheten svår kan det vara skönt att leva med någon, men trivs man inte i varandras sällskap kan ensamheten helt plötslig få ett stort värde.
Att bli bjuden på middag kan va trevligt, både för sällskaps skull, plånbokens och magens.
Men trivs man inte med de människorna till middag, gillar inte maten, kanske inte ens är hungrig så blir kanske inte den kvällen så kul heller. Nudlar framför Tv:n möjligtvis kunde varit bekvämare.
Att bli äldre. Vissa tycker det är fantastiskt roligt att fylla år. Stora dagen att fira med vänner, tårta och paket. Somliga kanske inte tycker det är så kul att hamna ett jordsnurr närmare döden, bli påmind om pensionen eller 30 årskris.
Att få allt man vill ha serverat på ett fat kan vara en dans på rosor, att inte behöva göra något själv.
Peka på nåt i affären och inte ens behöva fundera på om man har råd, det ligger redan i korgen, blir hemkört och  i hopmonterat. Ser en resa på nätet och vips så sitter du på planet. Du köper ett hem, flyttar in och allt är redan klart.
Varför inreda och känna efter när allt redan är färdigt.

Äh, att få jobba lite för saker kan nog vara nyttigt för alla.
Längta till den 25:e för att inhandla något, spara till resan och äntligen kunna åka, semester, och drömmar man bidragit med själv.
Kunna tänka, detta har jag skapat.
Man måste jobba med ett förhållande för att få det att fungera, inte bara i praktiken ska det fungera.
Ens hem är inte perfekt om du inte känner dig hemma eller trivs i det.
Ditt jobb kanske inte är perfekt, men möjligt att det kan bidra lite till den vardagen du trivs i.

Och vad är egentligen perfekt?
Det vet man bara själv och om man vill ha det så.

Motgångar kan ge framgångar och tvärt om.

lördag 26 februari 2011

Guldlock

Nu ska jag dela med mig av en historia som hände mig för tjugo år sedan.

Mitt namn är Petra och jag var fjorton år och bodde tillsammans med min familj i Grimmered, ca 2 mil väster om Göteborg.
Det var lite Lotta på bråkmakargatan känsla i det området, husen låg tätt intill varandra och det fanns det man behövde. Mataffär, pizzeria, en kiosk, blomsteraffär, ett torg med närhet till barnomsorg och skolor. Det var sällan man hade behov av att åka in till stan.
Jag hade precis börjar i åttonde klass. Livet kändes sådär näst intill perfekt. Jag var inte den populäraste av tjejerna, men mina vänner och klassföreståndare uppskattade mig för den jag va. På fritiden tränade jag gymnastik, i den lilla grupp av tjejer vi va, var jag näst bäst. Familjen stöttade mig till max och till och med mina tre bröder kunde tycka det var roligt att följa med och titta när jag hoppade och gjorde volter.
Vänner till familjen brukade kalla oss för "Guldlock och de tre björnarna". Jag hade fått mammas blonda fall och pappas skruvlockar, "du är min en ängel" brukade min mor säga när jag som liten försökte kamma det rakt när jag duschat. Mina monster till bröder hade fått både pappas chokladbruna hår och korkskruvar till lockar. Det var svårt att se nån som helst frissyr i deras oredor till hår.

Det var en varm junidag när jag fösta gången märkte att nåt va fel, jag hade sommarlov och skulle iväg till en kompis på grillfest. När jag efter duschen skulle borsta håret märkte jag av förskräckelse att det lossnade en stor tuss. Det gjorde inte ont, men det blev aldelles kalt och lent. Jag blev rädd, har jag fått cancer?
Jag ringde mig sjuk till festen, mamma satt i telefonen hela dagen och försökte få tag i en läkartid, vilket inte är det lättaste på semsterperioder.
När jag efter många timmar lugnat ner mig lite, fick jag iallafall höra att en läkartid fanns för mig om tre dagar.
Med hatt stannade jag inne resten av veckan.
Torsdagen kom och efter mycket sökande kunde jag iallafall lugna mig med att det är cellgifterna man tappar håret av inte cancer.

Doktorn berättade att jag fått något som heter Alopecia. Helt ofarligt, men att man kan tappa stora delar av håret, kanske allt. Jag kunde känna ett lugn i från mina nära, men själv va jag helt förkrossad.
Eftersom jag hade mycket hår ville jag inte raka av det på en gång, utan kände att ska det ändå lossna får en sommarhatt hjälpa mig tills det inte går att dölja längre.
Det var en stekhet sommar. Även fast jag aldrig tidigare burit mössa på sommarhalvåret va det faktist ingen som ifrågasatte varför jag hade den. Bara min familj visste och det kändes bra.
Efter några veckor hade jag inte mycket hår kvar. Men sorgen över att inte ha nåt hår, ville jag inte skulle förstöra allt för mig, det räckte med mitt utseende. Jag berättade för mina vänner som lovade att hålla tyst in i det sista.

Sen en dag, det var straxt före skolstarten som det hände. Jag och några kompisar var inne i storstaden, när vi på en tvärgata från Avenyn såg en second hand butik. Där i skyltfönstret på en docka, satt en peruk, som såg precis ut som mitt egna hår för länge sen.
Utan att ens fundera gick jag in och bad kassörskan att ta ner den till mig. Hon berättade att det var en dyr och väldigt fin peruk, som en fattig dam varit inne med för att få sitt dagliga bröd. Jag tror inte jag uppfattade vad hon sa förens den satt på mitt huvud.
Det var jag.

Uppropet i skolan närmade sig och jag var nervös.
Vi skulle slå ihop två klasser och det skulle komma två nya elever, en tjej och en kille.
Jag kände oron i kroppen för att gå dit, men hade blivit lugnad: "att dra flickor i håret gjorde man väl ändå inte i nionde klass och ingen såg att det var en peruk"
Allting gick som på en dans och jag började känna mig glad igen.
Den nya killen i klassen hette Tommy. Vi fick upp ögonen för varandra redan andra dagen tror jag.
Jag var kär. Sådär så det pirrade i hela kroppen när jag tänkte på honom. Vi träffades hela hösten, kunde inte vara ifrån varandra i en minut. Gymnastiken hade jag lagt på hyllan efter allt som händ, och jag kände nog inte att det var så jobbigt. Det var inte många av mina vänner som gick kvar ändå. Och även om jag skulle bli proffs, ville jag inte stå på pallen som flintis.
Det var en kylig kväll när vi för fösta gången bestämde att vi skulle sova hos varandra.
Jag minns att oron hade trängt sig på redan från den dagen vi träffades, att någon dag måste jag berätta. Och hur säger man en sån sak.
Vi gick längs en allé, höll varandra i händerna, tittade på stjärnhimlen. När jag plötsligt kläckte ur mig :
-Varför tycker du om just mig? Han såg mig in i ögonen och sa:
- Jag vet inte, kanske för dina vackra blonda lockar.
Han sa det inte ironisk, utan helt allvarligt. - Kanske för dina vackra blonda lockar.

Jag visste inte vad jag skulle ta vägen, helt förkrossad och med tårarna i halsen hoppade jag på första bästa buss hem.
Vi hördes inte av på ett tag, och det var ganska nära lovet som han ringde igen.
Vad skulle jag säga. Jag skyllde på min döda farmor eller nåt liknande fånigt, som hade gjort mig ledsen.
Även om han inte trodde på mig en minut, så bestämde vi oss för att träffas igen.
Jag saknade honom så mycket.
Vi bestämde oss för att ses på fiket och sen hyra film. Jag tittade mig i spegeln innan jag gick, sen diagnosen hade jag undvikit speglar så gott jag kunnat. Men den här gången såg jag lite annorlunda ut, på mitt kala huvud hade ca en centimeter av håret börjat växa ut. Lite snaggfrissyr nästan, men inte snyggt för fem öre.
Jag tog på mig peruken, som fortfarande var lika verklighetstrogen och skyndade ut från huset.
Men utan att se mig för rakt ut i vägen, jag såg bara ett ljus, skrik och nåt som lät som en tuta.

När jag vaknade upp kändes allt konstigt. Rummet var sterilt och det stog tanter i vita rockar och stirrade på mig.
En hand höll i min och jag hörde ett snyft. Det var Tommy.
- Min älskade, tack och lov för att du lever.
Då såg jag peruken. Den låg i en stor grå soptunna.
Jag blev förskräckt, men började istället gråta.
Det enda jag fick fram var:
- Vad är det som har hänt?
- Du har blivit påkörd, men klarade dig med en lätt hjärnskakning och lite skrapsår, du hade tur.
Tommy höll fortfarande min hand, sedan sa han.
- Va inte ledsen hjärtat för att de var tvungna att raka av dig håret för att sy såret i ditt huvud.
Då kände jag såret, doktorn gav mig en liten spegel så jag kunde se själv.
- Det växer ut igen, du är fin i kortsnaggat också.
-Men Tommy, du sa ju att du tyckte om mina vackra lockar
Då hörde jag en lättat suck och fick en stor puss på pannan
-  Tokstolla ,det är ju dig jag älskar, och tror du att jag vill va med dig bara för ditt hår så har du fel om mig.



Idag är jag och Tommy gifta. Vi bor i ett litet hus i Torslanda med våra två söner. Max 6 år och Liam 4 månader.

Jag berättade aldrig om peruken, det får förbli en hemlighet. Och lyckligt nog har jag hittills fått behålla mitt hår.
Och jag får fortfrande höra. "Du är min ängel".



                                                      En uppdaterad uppsats av Zandra Liljeqvist 2001-01
                                                                                                                         2011-02

fredag 25 februari 2011

Den blomstertid nu kommer....

Vad händer med årstiderna när man blir äldre, vad ser man fram emot och vilka mål sätter man?

Hösten kom, och fast man tagit sista doppet och solen inte var uppe lika länge på kvällarna hade man något att längta efter.
Inskolning, nya terminer, en nyinköpt ryggsäck, bänkpapper med små blommor som täckte böckerna i locket under de små händerna. Nya kamrater, lära, jag är stor nu.
Loven närmade sig, tomten kom och hälsade på, granen blev klädd, påskriset blev färjat av vackra fjädrar, letade påskägg på morgonen och snart närmade sig sommren och det blev lek, bad och man fick sova längre på mornarna.
En tid har passerat och det som var roligt förra året var barnsligt nu, dags för nya utmaningar.

.............tick tack tick tack...........

Klockan ringer, det är augusti. Det börjar bli kallare ute, dags att köpa en ny jacka så man är med lite i modevärlden. Fast jag egentligen inte har råd, suck.
Fem minuter sen till jobbet igen, jävla tåg. Inte heller bättre att sätta sig i bilköerna, om man ändå kunde gå till jobbet. Och samma visa varje morgon, inga roliga vänner precis, jag måste acceptera mina kollegor. Jag är vuxen nu, jobba, jobba tills man är skrynklig och kan överleva på sin pension.
En röd dag kanske man kan ta ut över julen och påsken. Struntar i gran och ris i år, det är ju bara jag som får ta hand om det när det vissnar för att jag är hemma hos någon annans julgran.
Dags att planera semester igen. Hmm, spara, vara ledig, spara, vara ledig..
Och sen var det dags att komma tillbaka till jobbet solbränd igen, och ointresserad fråga vad alla gjort under ledigheten och städa upp efter semestervikariaterna.

..........Men vänta nu............

Frihet, kanske under ansvar, men jag är fri.
Bestämmer själv hur livet ska se ut.
Träffar den man tror är det rätta, kanske har man fel och måste börja om igen, men så mycket bättre det blev.
Bytte jobb, fick sparken, fick äntligen ett nytt jobb som var roligare än det förra. Inser att det faktist kan va skönt att slippa traditioner ibland, tar en filmkväll istället. Förstår att den utbildningen man gick, kanske inte va så kul. Men vad visste jag, sexton år och måste bestämma framtiden. Den yrkesvägledaren man satt med i högstadiet har ingen aning. Men som alla andra gör han sitt jobb.
Kärlek, lyckan att klara av saker på egen hand, mognad, befrielse från en tonårstid av finnar och väntan på att få åldern inne att köpa sprit.

Jag tror man ibland måste stanna upp, sluta sträva, bara vara och uppskatta den lycka man redan har.
Det finns alltid någon kompis med fler leksaker, kanske har färre vänner istället.
Det finns alltid någon med större hus, finare bil, fetare bankkonto, men lider av övervikt eller ligger skillsmässa.
Det finns alltid någon som har det bättre, och garanterat någon som har det sämre.

Lycka är individuellt.
Vi alla är barn innest inne.

.........med lust och fägring stor: du nalkas ljuva sommar

torsdag 24 februari 2011

En sann mardröm

Att vakna ur en dröm kan kännas underligt. Ibland blir man glad, arg eller ledsen.
Va drömmen positiv kan man känna den som ett tecken, eller så önskar man av allt att den ska bli sann. Den kanske va sann, men man vill uppleva den igen.
Men när man drömmer mardrömmar, vaknar upp och svättas. Då tror man inte på den, man lyssnar inte. Gör allt för att få den att försvinna ur ens åtanke. Går upp dricker ett glas vatten och man försöker tänka på nåt man blir glad av. Barn tröstar man när de får mardrömmar och förklarar att sånt inte händer i verkligeheten, monstret finns inte.
Men när monstret finns i verkligheten, vad gör man då?
Ett skelett i garderoben "monsters ink" De är inte elaka egentligen, de bara vill få ut nåt av det hela, elektricitet som filmen går ut på, pengar eller makt i det verkliga livet.

Men varför lyssna på monstret? Vakna, ta ett glas vatten. Duscha av dig den varma pölen drömmen orsakade.
Du behöver inte ha drömmen där och heller inte lyssna på den.
Sök tröst, men ta åt dig vad trösten säger. Oftast beror våra drömmar på vad vardagen erbjuder.
Stress, familjerelaterade problem, ekonomi.
Man säger att när man faller så växer man, hmm kanske ett tag. Men rasar ett hus räcker det inte att lägga på en sten. Du måste börja om, från grunden.
Forstsätt inte älta! kasta, begrav, glöm bort. 
Bara för att träden tappar löv på hösten dör de inte. Men vissnar blomman bryr sig varken den eller du om den får vatten. Kasta, köp ny. Dåligt samvete mår ingen bra av. Var rak, ärlig. Det blir till allas fördel i längden, du sover gott och drömmer drömmar du vill uppleva igen och som kanske kan bli verklighet om du inte redan lever i den? Det vet bara du.

/sov gott

måndag 31 januari 2011

Mitt liv /ditt liv

Jag har upplevt detta förrut.
Man tror att de är vänner, men när det roliga i vänskapen bara blir problem. Och när är det dags att säga till, och är man fortfarande vänner när problemen inte delas längre.
Det kan börja med en fika, som sedan blir utgång/ fest/ kul till mysig hemmakväll. När man lär känna varandra, när man öppnar sig, släpper på sitt hjärta och sina tankar. Det är då det kan bli farligt. Man sätter vänskapen på spel. Hur mycket ska den andra behöva höra, stötta, hjälpa, finns till hands egentligen. Är man en riktig vän om det tillslut går så långt att problemn blir en ens egna. Du blir psykologen som bara tar och tar, och ingenstans att göra dig av med det. Medans dina vänner tycker att när du inte vill lyssna är du en dålig kompis.
Samma sak gäller i en relation.
Den ena partnern är nyförälskad, drömmer om framtiden, resor, radhus, barn m.m.
Respektive känner lika dant, men håller på att ta sig ur tidigare av den andres drömmar och måste börja om på nytt.
Det är problem med tidigare relation, barn är inblandade, vårdnandtvister, pengar, lån m.m.
och allt detta går ut över den nya relationen som vill att att båda ska vara lyckliga.
Den man älskar bryr man sig om och vill hjälpa samt finnas för i alla situationer, men när man märker att hjälpen inte mottages eller gör någon större nytta. Du själv tar på dig problemen, lyssnar stöttar, får höra saker som gör dig arg, men du har ingen att bli förbannad på. Du går omkring och allt du tänker på kretsar runt din respektive, dens ex, barn, hem. Er framtid och nyförälskelse läggs på hyllan och allt rinner över i att du inte känner dig behövd annat än som stöd.
Du blir psykolog istället för partner. Ni träffar era vänner, och istället för att berätta om er, tas problem upp om deras förra liv tillsammans som nu är slut.
Tänk till: Vad är problemet? Du har säkert skaffat dig en ny relation som älskar dig, har fått nytt hem som du är stolt över, har ett barn som älskar dig, som tar allt mycket lättare än vad du tror.
Du borde vara lycklig!!
Pengar, lån och annat finns det advokater till om det krisar.
Men ingen kan hjälpa dig med kärleken om den brister...

Omskakad