Guldlock

Nu ska jag dela med mig av en historia som hände mig för tjugo år sedan.

Mitt namn är Petra och jag var fjorton år och bodde tillsammans med min familj i Grimmered, ca 2 mil väster om Göteborg.
Det var lite Lotta på bråkmakargatan känsla i det området, husen låg tätt intill varandra och det fanns det man behövde. Mataffär, pizzeria, en kiosk, blomsteraffär, ett torg med närhet till barnomsorg och skolor. Det var sällan man hade behov av att åka in till stan.
Jag hade precis börjar i åttonde klass. Livet kändes sådär näst intill perfekt. Jag var inte den populäraste av tjejerna, men mina vänner och klassföreståndare uppskattade mig för den jag va. På fritiden tränade jag gymnastik, i den lilla grupp av tjejer vi va, var jag näst bäst. Familjen stöttade mig till max och till och med mina tre bröder kunde tycka det var roligt att följa med och titta när jag hoppade och gjorde volter.
Vänner till familjen brukade kalla oss för "Guldlock och de tre björnarna". Jag hade fått mammas blonda fall och pappas skruvlockar, "du är min en ängel" brukade min mor säga när jag som liten försökte kamma det rakt när jag duschat. Mina monster till bröder hade fått både pappas chokladbruna hår och korkskruvar till lockar. Det var svårt att se nån som helst frissyr i deras oredor till hår.

Det var en varm junidag när jag fösta gången märkte att nåt va fel, jag hade sommarlov och skulle iväg till en kompis på grillfest. När jag efter duschen skulle borsta håret märkte jag av förskräckelse att det lossnade en stor tuss. Det gjorde inte ont, men det blev aldelles kalt och lent. Jag blev rädd, har jag fått cancer?
Jag ringde mig sjuk till festen, mamma satt i telefonen hela dagen och försökte få tag i en läkartid, vilket inte är det lättaste på semsterperioder.
När jag efter många timmar lugnat ner mig lite, fick jag iallafall höra att en läkartid fanns för mig om tre dagar.
Med hatt stannade jag inne resten av veckan.
Torsdagen kom och efter mycket sökande kunde jag iallafall lugna mig med att det är cellgifterna man tappar håret av inte cancer.

Doktorn berättade att jag fått något som heter Alopecia. Helt ofarligt, men att man kan tappa stora delar av håret, kanske allt. Jag kunde känna ett lugn i från mina nära, men själv va jag helt förkrossad.
Eftersom jag hade mycket hår ville jag inte raka av det på en gång, utan kände att ska det ändå lossna får en sommarhatt hjälpa mig tills det inte går att dölja längre.
Det var en stekhet sommar. Även fast jag aldrig tidigare burit mössa på sommarhalvåret va det faktist ingen som ifrågasatte varför jag hade den. Bara min familj visste och det kändes bra.
Efter några veckor hade jag inte mycket hår kvar. Men sorgen över att inte ha nåt hår, ville jag inte skulle förstöra allt för mig, det räckte med mitt utseende. Jag berättade för mina vänner som lovade att hålla tyst in i det sista.

Sen en dag, det var straxt före skolstarten som det hände. Jag och några kompisar var inne i storstaden, när vi på en tvärgata från Avenyn såg en second hand butik. Där i skyltfönstret på en docka, satt en peruk, som såg precis ut som mitt egna hår för länge sen.
Utan att ens fundera gick jag in och bad kassörskan att ta ner den till mig. Hon berättade att det var en dyr och väldigt fin peruk, som en fattig dam varit inne med för att få sitt dagliga bröd. Jag tror inte jag uppfattade vad hon sa förens den satt på mitt huvud.
Det var jag.

Uppropet i skolan närmade sig och jag var nervös.
Vi skulle slå ihop två klasser och det skulle komma två nya elever, en tjej och en kille.
Jag kände oron i kroppen för att gå dit, men hade blivit lugnad: "att dra flickor i håret gjorde man väl ändå inte i nionde klass och ingen såg att det var en peruk"
Allting gick som på en dans och jag började känna mig glad igen.
Den nya killen i klassen hette Tommy. Vi fick upp ögonen för varandra redan andra dagen tror jag.
Jag var kär. Sådär så det pirrade i hela kroppen när jag tänkte på honom. Vi träffades hela hösten, kunde inte vara ifrån varandra i en minut. Gymnastiken hade jag lagt på hyllan efter allt som händ, och jag kände nog inte att det var så jobbigt. Det var inte många av mina vänner som gick kvar ändå. Och även om jag skulle bli proffs, ville jag inte stå på pallen som flintis.
Det var en kylig kväll när vi för fösta gången bestämde att vi skulle sova hos varandra.
Jag minns att oron hade trängt sig på redan från den dagen vi träffades, att någon dag måste jag berätta. Och hur säger man en sån sak.
Vi gick längs en allé, höll varandra i händerna, tittade på stjärnhimlen. När jag plötsligt kläckte ur mig :
-Varför tycker du om just mig? Han såg mig in i ögonen och sa:
- Jag vet inte, kanske för dina vackra blonda lockar.
Han sa det inte ironisk, utan helt allvarligt. - Kanske för dina vackra blonda lockar.

Jag visste inte vad jag skulle ta vägen, helt förkrossad och med tårarna i halsen hoppade jag på första bästa buss hem.
Vi hördes inte av på ett tag, och det var ganska nära lovet som han ringde igen.
Vad skulle jag säga. Jag skyllde på min döda farmor eller nåt liknande fånigt, som hade gjort mig ledsen.
Även om han inte trodde på mig en minut, så bestämde vi oss för att träffas igen.
Jag saknade honom så mycket.
Vi bestämde oss för att ses på fiket och sen hyra film. Jag tittade mig i spegeln innan jag gick, sen diagnosen hade jag undvikit speglar så gott jag kunnat. Men den här gången såg jag lite annorlunda ut, på mitt kala huvud hade ca en centimeter av håret börjat växa ut. Lite snaggfrissyr nästan, men inte snyggt för fem öre.
Jag tog på mig peruken, som fortfarande var lika verklighetstrogen och skyndade ut från huset.
Men utan att se mig för rakt ut i vägen, jag såg bara ett ljus, skrik och nåt som lät som en tuta.

När jag vaknade upp kändes allt konstigt. Rummet var sterilt och det stog tanter i vita rockar och stirrade på mig.
En hand höll i min och jag hörde ett snyft. Det var Tommy.
- Min älskade, tack och lov för att du lever.
Då såg jag peruken. Den låg i en stor grå soptunna.
Jag blev förskräckt, men började istället gråta.
Det enda jag fick fram var:
- Vad är det som har hänt?
- Du har blivit påkörd, men klarade dig med en lätt hjärnskakning och lite skrapsår, du hade tur.
Tommy höll fortfarande min hand, sedan sa han.
- Va inte ledsen hjärtat för att de var tvungna att raka av dig håret för att sy såret i ditt huvud.
Då kände jag såret, doktorn gav mig en liten spegel så jag kunde se själv.
- Det växer ut igen, du är fin i kortsnaggat också.
-Men Tommy, du sa ju att du tyckte om mina vackra lockar
Då hörde jag en lättat suck och fick en stor puss på pannan
-  Tokstolla ,det är ju dig jag älskar, och tror du att jag vill va med dig bara för ditt hår så har du fel om mig.



Idag är jag och Tommy gifta. Vi bor i ett litet hus i Torslanda med våra två söner. Max 6 år och Liam 4 månader.

Jag berättade aldrig om peruken, det får förbli en hemlighet. Och lyckligt nog har jag hittills fått behålla mitt hår.
Och jag får fortfrande höra. "Du är min ängel".



                                                      En uppdaterad uppsats av Zandra Liljeqvist 2001-01
                                                                                                                         2011-02