Vaknade tillsammans med miljoner andra likadana tanter som mig själv.
Vad gör jag här? På ett stort ark sitter jag fast, och nu tillbaka in i nästa maskin.
Nyfödd.
Jag minns min första plånbok, den var sliten och i svart skinn. Det kändes hela tiden som jag skulle trilla ur, min hatt färdades lixom utanför huvudet på mig och byxorna jag hängde i luktade illa.
Det tog några dagar innan jag kom därifrån, en väldigt seg ägare som tillslut växlade in mig mot massa hårda runda farbröder.
Varför nu de skulle vara bättre vet jag inte.
Jag fick dela låda med en massa andra kärringar, och gud vilket pladder.
Alla ville berätta sina historier om automater de åkt ut och in igenom. Och vissa var turister, vad dom pladdrade om förstod jag aldrig heller.
En annan dag trodde jag att livet var ute.
Två barn stod och slet i varsitt håll av mig. Kladdig och skrynklig överlevde jag trots allt. Tycker det tillhör barnuppfostran att man inte sliter huvudet av gamla tanter.
Jag har firat kalas också:
Blev ihoprullad en lördag och upphängd i ett träd. Är det så man festar nu förtiden?
Vart tog det gamla hedliga kuvertet vägen.
Måste varit en ros, för stucken blev jag också.
Ett hål i koftan. Man tackar!
Den bästa tiden är sommaren.
Har tillbringat många dagar i fiolfodral på torg,
Det värsta är när folk slänger runda hårda gubbar i huvudet på mig, hamnar alltid underst men blir alltid urplockad först.
Vett och etikett iallafall.
Och hänsyn tack!
Man säger ju att alla individer är lika mycket värda:
Aldrig i livet, vissa är nollor.
Och vem kom på att tre nollor skulle vara bättre än en.
Det räcker väl, herregud!
Och varför ska jag bli räknad hela tiden?
Det står ju i pannan på mig.
Har varit inlåst ett tag nu, ligger i en rosa fet gris tillsammans med andra bittra valörer som väntar på att få komma ut.
Men sånt är livet, jag är inte ensam.
Trevlig helg och slösa inte bort mig
Vänliga hälsningar
Selma Lagerlöf
