Guldlock

Nu ska jag dela med mig av en historia som hände mig för tjugo år sedan.

Mitt namn är Petra och jag var fjorton år och bodde tillsammans med min familj i Grimmered, ca 2 mil väster om Göteborg.
Det var lite Lotta på bråkmakargatan känsla i det området, husen låg tätt intill varandra och det fanns det man behövde. Mataffär, pizzeria, en kiosk, blomsteraffär, ett torg med närhet till barnomsorg och skolor. Det var sällan man hade behov av att åka in till stan.
Jag hade precis börjar i åttonde klass. Livet kändes sådär näst intill perfekt. Jag var inte den populäraste av tjejerna, men mina vänner och klassföreståndare uppskattade mig för den jag va. På fritiden tränade jag gymnastik, i den lilla grupp av tjejer vi va, var jag näst bäst. Familjen stöttade mig till max och till och med mina tre bröder kunde tycka det var roligt att följa med och titta när jag hoppade och gjorde volter.
Vänner till familjen brukade kalla oss för "Guldlock och de tre björnarna". Jag hade fått mammas blonda fall och pappas skruvlockar, "du är min en ängel" brukade min mor säga när jag som liten försökte kamma det rakt när jag duschat. Mina monster till bröder hade fått både pappas chokladbruna hår och korkskruvar till lockar. Det var svårt att se nån som helst frissyr i deras oredor till hår.

Det var en varm junidag när jag fösta gången märkte att nåt va fel, jag hade sommarlov och skulle iväg till en kompis på grillfest. När jag efter duschen skulle borsta håret märkte jag av förskräckelse att det lossnade en stor tuss. Det gjorde inte ont, men det blev aldelles kalt och lent. Jag blev rädd, har jag fått cancer?
Jag ringde mig sjuk till festen, mamma satt i telefonen hela dagen och försökte få tag i en läkartid, vilket inte är det lättaste på semsterperioder.
När jag efter många timmar lugnat ner mig lite, fick jag iallafall höra att en läkartid fanns för mig om tre dagar.
Med hatt stannade jag inne resten av veckan.
Torsdagen kom och efter mycket sökande kunde jag iallafall lugna mig med att det är cellgifterna man tappar håret av inte cancer.

Doktorn berättade att jag fått något som heter Alopecia. Helt ofarligt, men att man kan tappa stora delar av håret, kanske allt. Jag kunde känna ett lugn i från mina nära, men själv va jag helt förkrossad.
Eftersom jag hade mycket hår ville jag inte raka av det på en gång, utan kände att ska det ändå lossna får en sommarhatt hjälpa mig tills det inte går att dölja längre.
Det var en stekhet sommar. Även fast jag aldrig tidigare burit mössa på sommarhalvåret va det faktist ingen som ifrågasatte varför jag hade den. Bara min familj visste och det kändes bra.
Efter några veckor hade jag inte mycket hår kvar. Men sorgen över att inte ha nåt hår, ville jag inte skulle förstöra allt för mig, det räckte med mitt utseende. Jag berättade för mina vänner som lovade att hålla tyst in i det sista.

Sen en dag, det var straxt före skolstarten som det hände. Jag och några kompisar var inne i storstaden, när vi på en tvärgata från Avenyn såg en second hand butik. Där i skyltfönstret på en docka, satt en peruk, som såg precis ut som mitt egna hår för länge sen.
Utan att ens fundera gick jag in och bad kassörskan att ta ner den till mig. Hon berättade att det var en dyr och väldigt fin peruk, som en fattig dam varit inne med för att få sitt dagliga bröd. Jag tror inte jag uppfattade vad hon sa förens den satt på mitt huvud.
Det var jag.

Uppropet i skolan närmade sig och jag var nervös.
Vi skulle slå ihop två klasser och det skulle komma två nya elever, en tjej och en kille.
Jag kände oron i kroppen för att gå dit, men hade blivit lugnad: "att dra flickor i håret gjorde man väl ändå inte i nionde klass och ingen såg att det var en peruk"
Allting gick som på en dans och jag började känna mig glad igen.
Den nya killen i klassen hette Tommy. Vi fick upp ögonen för varandra redan andra dagen tror jag.
Jag var kär. Sådär så det pirrade i hela kroppen när jag tänkte på honom. Vi träffades hela hösten, kunde inte vara ifrån varandra i en minut. Gymnastiken hade jag lagt på hyllan efter allt som händ, och jag kände nog inte att det var så jobbigt. Det var inte många av mina vänner som gick kvar ändå. Och även om jag skulle bli proffs, ville jag inte stå på pallen som flintis.
Det var en kylig kväll när vi för fösta gången bestämde att vi skulle sova hos varandra.
Jag minns att oron hade trängt sig på redan från den dagen vi träffades, att någon dag måste jag berätta. Och hur säger man en sån sak.
Vi gick längs en allé, höll varandra i händerna, tittade på stjärnhimlen. När jag plötsligt kläckte ur mig :
-Varför tycker du om just mig? Han såg mig in i ögonen och sa:
- Jag vet inte, kanske för dina vackra blonda lockar.
Han sa det inte ironisk, utan helt allvarligt. - Kanske för dina vackra blonda lockar.

Jag visste inte vad jag skulle ta vägen, helt förkrossad och med tårarna i halsen hoppade jag på första bästa buss hem.
Vi hördes inte av på ett tag, och det var ganska nära lovet som han ringde igen.
Vad skulle jag säga. Jag skyllde på min döda farmor eller nåt liknande fånigt, som hade gjort mig ledsen.
Även om han inte trodde på mig en minut, så bestämde vi oss för att träffas igen.
Jag saknade honom så mycket.
Vi bestämde oss för att ses på fiket och sen hyra film. Jag tittade mig i spegeln innan jag gick, sen diagnosen hade jag undvikit speglar så gott jag kunnat. Men den här gången såg jag lite annorlunda ut, på mitt kala huvud hade ca en centimeter av håret börjat växa ut. Lite snaggfrissyr nästan, men inte snyggt för fem öre.
Jag tog på mig peruken, som fortfarande var lika verklighetstrogen och skyndade ut från huset.
Men utan att se mig för rakt ut i vägen, jag såg bara ett ljus, skrik och nåt som lät som en tuta.

När jag vaknade upp kändes allt konstigt. Rummet var sterilt och det stog tanter i vita rockar och stirrade på mig.
En hand höll i min och jag hörde ett snyft. Det var Tommy.
- Min älskade, tack och lov för att du lever.
Då såg jag peruken. Den låg i en stor grå soptunna.
Jag blev förskräckt, men började istället gråta.
Det enda jag fick fram var:
- Vad är det som har hänt?
- Du har blivit påkörd, men klarade dig med en lätt hjärnskakning och lite skrapsår, du hade tur.
Tommy höll fortfarande min hand, sedan sa han.
- Va inte ledsen hjärtat för att de var tvungna att raka av dig håret för att sy såret i ditt huvud.
Då kände jag såret, doktorn gav mig en liten spegel så jag kunde se själv.
- Det växer ut igen, du är fin i kortsnaggat också.
-Men Tommy, du sa ju att du tyckte om mina vackra lockar
Då hörde jag en lättat suck och fick en stor puss på pannan
-  Tokstolla ,det är ju dig jag älskar, och tror du att jag vill va med dig bara för ditt hår så har du fel om mig.



Idag är jag och Tommy gifta. Vi bor i ett litet hus i Torslanda med våra två söner. Max 6 år och Liam 4 månader.

Jag berättade aldrig om peruken, det får förbli en hemlighet. Och lyckligt nog har jag hittills fått behålla mitt hår.
Och jag får fortfrande höra. "Du är min ängel".



                                                      En uppdaterad uppsats av Zandra Liljeqvist 2001-01
                                                                                                                         2011-02

Den blomstertid nu kommer....

Vad händer med årstiderna när man blir äldre, vad ser man fram emot och vilka mål sätter man?

Hösten kom, och fast man tagit sista doppet och solen inte var uppe lika länge på kvällarna hade man något att längta efter.
Inskolning, nya terminer, en nyinköpt ryggsäck, bänkpapper med små blommor som täckte böckerna i locket under de små händerna. Nya kamrater, lära, jag är stor nu.
Loven närmade sig, tomten kom och hälsade på, granen blev klädd, påskriset blev färjat av vackra fjädrar, letade påskägg på morgonen och snart närmade sig sommren och det blev lek, bad och man fick sova längre på mornarna.
En tid har passerat och det som var roligt förra året var barnsligt nu, dags för nya utmaningar.

.............tick tack tick tack...........

Klockan ringer, det är augusti. Det börjar bli kallare ute, dags att köpa en ny jacka så man är med lite i modevärlden. Fast jag egentligen inte har råd, suck.
Fem minuter sen till jobbet igen, jävla tåg. Inte heller bättre att sätta sig i bilköerna, om man ändå kunde gå till jobbet. Och samma visa varje morgon, inga roliga vänner precis, jag måste acceptera mina kollegor. Jag är vuxen nu, jobba, jobba tills man är skrynklig och kan överleva på sin pension.
En röd dag kanske man kan ta ut över julen och påsken. Struntar i gran och ris i år, det är ju bara jag som får ta hand om det när det vissnar för att jag är hemma hos någon annans julgran.
Dags att planera semester igen. Hmm, spara, vara ledig, spara, vara ledig..
Och sen var det dags att komma tillbaka till jobbet solbränd igen, och ointresserad fråga vad alla gjort under ledigheten och städa upp efter semestervikariaterna.

..........Men vänta nu............

Frihet, kanske under ansvar, men jag är fri.
Bestämmer själv hur livet ska se ut.
Träffar den man tror är det rätta, kanske har man fel och måste börja om igen, men så mycket bättre det blev.
Bytte jobb, fick sparken, fick äntligen ett nytt jobb som var roligare än det förra. Inser att det faktist kan va skönt att slippa traditioner ibland, tar en filmkväll istället. Förstår att den utbildningen man gick, kanske inte va så kul. Men vad visste jag, sexton år och måste bestämma framtiden. Den yrkesvägledaren man satt med i högstadiet har ingen aning. Men som alla andra gör han sitt jobb.
Kärlek, lyckan att klara av saker på egen hand, mognad, befrielse från en tonårstid av finnar och väntan på att få åldern inne att köpa sprit.

Jag tror man ibland måste stanna upp, sluta sträva, bara vara och uppskatta den lycka man redan har.
Det finns alltid någon kompis med fler leksaker, kanske har färre vänner istället.
Det finns alltid någon med större hus, finare bil, fetare bankkonto, men lider av övervikt eller ligger skillsmässa.
Det finns alltid någon som har det bättre, och garanterat någon som har det sämre.

Lycka är individuellt.
Vi alla är barn innest inne.

.........med lust och fägring stor: du nalkas ljuva sommar

En sann mardröm

Att vakna ur en dröm kan kännas underligt. Ibland blir man glad, arg eller ledsen.
Va drömmen positiv kan man känna den som ett tecken, eller så önskar man av allt att den ska bli sann. Den kanske va sann, men man vill uppleva den igen.
Men när man drömmer mardrömmar, vaknar upp och svättas. Då tror man inte på den, man lyssnar inte. Gör allt för att få den att försvinna ur ens åtanke. Går upp dricker ett glas vatten och man försöker tänka på nåt man blir glad av. Barn tröstar man när de får mardrömmar och förklarar att sånt inte händer i verkligeheten, monstret finns inte.
Men när monstret finns i verkligheten, vad gör man då?
Ett skelett i garderoben "monsters ink" De är inte elaka egentligen, de bara vill få ut nåt av det hela, elektricitet som filmen går ut på, pengar eller makt i det verkliga livet.

Men varför lyssna på monstret? Vakna, ta ett glas vatten. Duscha av dig den varma pölen drömmen orsakade.
Du behöver inte ha drömmen där och heller inte lyssna på den.
Sök tröst, men ta åt dig vad trösten säger. Oftast beror våra drömmar på vad vardagen erbjuder.
Stress, familjerelaterade problem, ekonomi.
Man säger att när man faller så växer man, hmm kanske ett tag. Men rasar ett hus räcker det inte att lägga på en sten. Du måste börja om, från grunden.
Forstsätt inte älta! kasta, begrav, glöm bort. 
Bara för att träden tappar löv på hösten dör de inte. Men vissnar blomman bryr sig varken den eller du om den får vatten. Kasta, köp ny. Dåligt samvete mår ingen bra av. Var rak, ärlig. Det blir till allas fördel i längden, du sover gott och drömmer drömmar du vill uppleva igen och som kanske kan bli verklighet om du inte redan lever i den? Det vet bara du.

/sov gott