En ständig oro.
När man får sitt första barn: Man är lycklig och konstant orolig för att det ska hända den lille någonting. Ibland är man nästan på gränsen att vara för beskyddande. Man kan tycka att barnen både som små och när de växer upp lär av sina misstag. Spisplattan är varm, men bara därför är det inte hälsosamt att peta på den.
När man blir kär: Man vårdar sin partner som om det vore ens barn. Man har en dold rädsla att bli lämnad, bedragen och sårad. Men den sanna rädslan är samma som med barnet, att det ska hända sin livspartner någonting.
Barnsäkert: Haspar på skåpsluckor och lådor med vassa föremål i, trösklar, staket runt sängen och regelbundna kontroller hos barnmorskan gör att det känns tryggare och samvetet lättnar.
Vuxensäkert? Bara för att man är vuxen betyder det inte alltid att man klarar av allting själv. I teorin ska man kanske göra det redan när man fyllt arton, men vem säger att det funkar för all i praktiken?
Som förälder vill man skydda sina barn hela livet från farligheter, men inser att man måste lämna över till någon annan.
Att vara respektive kan man likna med ett föräldraskap. Oron kommer alltid att finnas för den man älskar oavsett ålder eller mognad.
Som vuxen vet man att det är farligt att röka
Som vuxen vet man att knivar är vassa
Som vuxen vet man att för stora mängder alkohol kan ställa till problem
Som förälder vet man att fel kompisar inte är bra för ens barn
Att vara kär: Oron för att sin partner inte kommer hem, träffat fel vänner, druckit för mycket, hamnar i knivslagsmål. Då hjälper det inte med en tröskel vid dörren.
Som partner kan man inte: Sätta lås på barskåpet, välja vänner, ge utegångsförbud eller gå på regelbunden kontroll hos läkare för skrumplever, lungcancer eller självförsvarskurser.
Som barn: Blir man ledsen när man hör att ens förälder varit orolig
Som vuxen: Blir man kränkt för att någon satt gränser, varit kontrollerande och lagt sig i ditt liv.
Undra varför: För att vi älskar dig!
